Etiska principer och riktlinjer

Allt sedan STF:s tillkomst har det förts en levande diskussion om en specifik etik, kopplad till tandläkaryrkets målsättningar och uppgifter. Traditionellt har resultatet av debatten kodifierats i ett antal uttalade regler. Dessa regler har med jämna mellanrum setts över och justerats, men arvet från Hippokrates Ed har gått som en röd tråd genom olika varianter av texten. I den hippokratiska etiken, liksom i dagens, kan man klar urskilja två delar: en som kräver vetenskaplig kunskap och praktisk yrkeskompetens och en som kräver klokhet, gott omdöme och reflekterande värderingar.

Varför ska tandläkare ha en yrkesetisk kod? Ett svar på frågan är att en kod kan medvetendegöra etiska problem för den enskilde yrkesutövaren och understryka vars och ens personliga ansvar för val och handlingar. Ett annat svar är att arbetet för tandhälsa i grunden är ett moraliskt företag och att koden speglar tandläkarkårens bild av sig själv och sin roll; en bild som då också kan betraktas av allmänheten, de presumtiva patienterna.

En vidare syn på en yrkesetik är att den knappast låter sig reduceras till ett antal regler. Därför är dessa, i sin nuvarande version, dels försedda med fördjupande "kommentarer", dels föregångna av en mer allmän diskussion om etisk reflektion under rubriken "etiska riktlinjer".

Jämfört med tidigare versioner har STF:s etiska regler nu reducerats till antalet och fokuserar framför allt på förhållandet mellan tandläkare och patient. Ställningstaganden inom områden som marknadsföring av vård, arvoderingsprinciper och interkollegiala relationer har hänskjutits till riksföreningarna.

För att vara medlem i STF behöver man inte nödvändigtvis befinna sig i en direkt vårdrelation med patienter. En medlem kan också vara verksam som forskare/lärare, administratör eller verka som konsult inom läkemedels- eller dentalbranschen. Forskningsetiska frågor har fått acceptans i den sk Helsingforsdeklarationen. För tandläkare på olika positioner i samhället, som inte har direkt patientkontakt, kan STF:s etiska regler ses som en påminnelse om vårdens grundläggande villkor och att tandläkaryrket ställer stora krav på den enskilde medlemmens integritet.

Ansvar

Tandläkaren har i vårdsituationen det yttersta ansvaret för patientens säkerhet och välbefinnande. Han/hon ansvarar för att patientens integritet bevaras och att tystnadsplikten iakttages

Tandläkaren ansvarar för kvaliteten i och konsekvenserna av sitt yrkesarbete och är samtidigt medveten om att han/hon uppfattas som en representant för sin kår.

Tandläkaren skall vara medveten om att yrkesetiska dilemman förekommer och har som sitt ansvar att för sina uppdragsgivare klargöra sina olika roller, relationer och förpliktelser, som kan tänkas ge upphov till otillbörliga bindningar, jäv eller tvångssituationer liksom att som tjänsteman eller myndighetsperson avstå från handläggning av ärenden relaterade till egna eller närståendes intressen.

I vetenskapliga sammanhang liksom i rollen som lärare och kursgivare är det viktigt att tandläkaren redovisar sådana uppdrag eller bindningar som kan antas påverka budskapets trovärdighet.

Tandläkaren har ett ansvar för en vetenskaplig och professionell kvalitet i sina åtaganden inklusive den yrkesetiska standarden för sin anställda, studenter och personer under handledning. För tandläkaren som lärare gäller ansvaret till exempel att metodernas styrka och svagheter samt möjliga etiska komplikationer uppmärksammas i undervisningen och att den vetenskapliga grunden redovisas.

Etiska principer

Den som valt att verka som tandläkare har åtagit sig en svår och ansvarsfull uppgift, som kräver goda kunskaper och en vilja att följa de etiska krav som läkare i en tvåtusenårig tradition erkänt vara normgivande. Sveriges Tandläkarförbunds (STF) etiska regler anknyter till denna tradition och den som väljer att var medlem i STF skall ständigt låta sig vägledas av och följa dess etiska riktlinjer och regler.

Det ingår i människolivets villkor att göra etiska ställningstaganden. Moraliskt tänkande finns i vår tradition så långt vi kan följa den tillbaka. Moralen tar sin utgångspunkt i den grundläggande mänskliga erfarenheten att vi är beroende av varandra. Som tandläkare griper våra handlingar på ett påtagligt sätt in i andra människors väl och ve och i "det moraliska rummet" finns frågor om gott och ont, riktigt och felaktigt, rättfärdigt och orättfärdigt, rättvist och orättvist, plikter och ansvar.

I sin yrkesverksamhet ställs tandläkaren dagligen inför moraliska konflikter. Ett bearbetande av dessa bör grundas i en övergripande syn på människan. STF menar att den humanistiska människosynen ska utgöra denna grund. I den humanistiska människosynen är respekten för människovärdet fundamentalt. Människovärdet är i sig något annat och vida mer än människans biologiska eller ekonomiska värde. Människovärdet är omistligt och oberoende av intellektuell förmåga eller fysiskt tillstånd. "Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan" (Hedenius 1982).

Utgångspunkten för tandläkarens handlande ska alltså vara respekten för människovärdet. I det enskilda fallet, i det vardagliga arbetet, i valet mellan olika möjliga alternativ, känns det ofta inte tillräckligt att göra moraliska överväganden enbart utgående från detta. Ett behov finns av mer utarbetade vägledande principer. Frågan och diskussionen om vad som karaktäriserar det moraliskt riktiga handlandet har under lång tid utmärkts av den upplevda motsättningen mellan konsekvens- respektive pliktetiska teorier.

STF menar dock att, för att en odontologisk etik skall vara funktionell och realistisk, måste dessa moraliska perspektiv existera sida vid sida. I spänningsfältet mellan konsekvens- och pliktetik förefaller det möjligt att enas om ett antal principer som kan tjäna som riktmärken för handlandet.

(1) Autonomiprincipen
(2) Omsorgsprincipen
(3) Rättviseprincipen

(1) Autonomiprincipen Ordet autonomi härstammar från grekiska och betyder självstyre. Begreppet innebär i korthet att en person bör få bestämma över sitt eget liv och sina egna handlingar. Autonomiprincipen kan betraktas som härledd ur den mer grundläggande respekten för en persons integritet. Detta ord har ett latinskt ursprung och står för helhet, fullständighet och harmoni. Integritet betecknar följaktligen helhetens moraliska värde. Integriteten är absolut och tillkommer varje person i hans eller hennes egenskap att vara människa. Den påverkas alltså inte av hur beslutskapabel en person är. Integritet är nära besläktat med människovärde och kan inte graderas, bara kränkas. Immanuel Kant har givit den ett klassiskt uttryck i sin s k personlighetsprincip: "Handla alltid så att du betraktar människan, i din egen person eller någon annans, som ett mål i sig, och aldrig enbart som ett medel."

I motsats till integriteten är en persons autonomi helt beroende av dennes psykiska och fysiska möjligheter att fatta och verkställa beslut. Integritet har med själva varat och identiteten att göra medan autonomin är knuten till görande och handlande. Autonomi kan både graderas och överlåtas. Exempelvis har en patient full rätt att i en vårdsituation överlåta sitt bestämmande till tandläkaren. I den kliniska situationen uttrycks respekten för en persons integritet och autonomi i "det informerade samtycket". Informationen bör alltså vara av den art och omfattning att den möjliggör för patienten att utöva sin autonomi.

Integritet, autonomi och informerat samtycke framstår idag som den medicinska etikens mest centrala begrepp.

(2) Omsorgsprincipen är en kombination av två principer: godhetsprincipen och inte-skada principen. Som tandläkare har man en positiv förpliktelse att göra gott och främja sina patienters välbefinnande. Lidande måste betraktas som något generellt ont och därför har man också en moralisk skyldighet att försöka att förebygga skada och att undvika och eliminera lidande. Tandläkaren förväntas att företräda sin patient, att handla i dennes intresse.

(3) Principen om rättvisa tar sin utgångspunkt i att alla bör behandlas lika. Alla människor har skyldighet att respektera varandras rättigheter. Det är omoraliskt att särbehandla enskilda människor eller grupper.

De ovan nämnda principerna är inte absoluta utan är av prima facie karaktär. Det är också uppenbart att de kan komma i strid med varandra. Det finns inget patenterat sätt att lösa sådana etiska konflikter, men ett omsorgsfullt övervägande kan i de flesta enskilda fall leda till ett rangordnande av principerna.